"I'm going to kill John Lennon"

Nu är allt över. & jag är så otroligt lättad. Julen har varit hemsk. Men det är ingens fel, mamma och pappa verkade tro det. Att det skulle vara deras fel. Men nej, det är inte deras fel att jag har någonting inuti mig, som skaver, biter stora hål i själen, river inuti mig och försöker ta sig ut. Kanske är det jag, som vill ut. Jag vill bara slå sönder allt. Som om det skulle vara tingens fel. Det är det ju inte. Jag vill veta nu. Jag står inte ut! Jag vet inte vad jag ska göra.

it never came out right..

Ja, gör som dem gjorde med John Lennon mot mig. Skjut mig i ryggen.

Idag är dålig. Idag är verkligen sämst. Idag hatar mig, och jag hatar idag. "Hata är ett väldigt starkt ord." & jag har väldigt starka känslor. Jag vill flytta härifrån, jag vill flytta ifrån mig själv. Jag känner mig undan-puttad. Känner att min existens är overksam. Jag behövs helt enkelt inte, jag har förstått det. JA, jag har förstått det nu. Förstå.

Jag måste göra något, men jag vet inte vad.

cold && grey

Jag önskar att jag aldrig blev född, ärligt talat. Jag är så jävla trött på allt. Jag är trött på att ständigt tänka att ingen tycker om mig, utan bara låtsas. Jag är trött på att känna mig i vägen hela tiden. Trött på att vara jag. Så jävla trött på att vara så jävla ensam. Trött på att känna mig tom. Trött på att känna mig trasig. Trött på att låtsas att allt är okej. Nej, allt är fan inte okej. Allt är åt helvete. Jag tänker då minsann bara prata med dem jag faktiskt tycker om, och vill ha tätt intill hjärtat. Jag önskar olyckssyster var här nu, så vi kan prata skit. Prata om tjackhoran (som kan gå och.. bara försvinna), livet i helhet, våra misslyckanden, våra segrar. Jag kan prata med Dig om allt, det är helt otroligt. Jag älskar dig, baby. Jag gör verkligen det.

Jag tycker det är rent av värdelöst. Att försöka, när man vet att man inte kan. Jag gör det varje jävla dag. Hur fan orkar jag? Jag förstår faktiskt inte. Snart kanske det blir "Hej då, nu sticker jag och kommer aldrig tillbaka".

en dag utan känsla..

Det känns som vanligt. Jag har ingen känsla, ingen medkänsla i alla fall. Till och med jag märker att jag är något pessimistisk själv, likgiltlig.. cynisk? Det värsta är väl att jag njuter av det. Jag tycker om det helt enkelt.. men jag vet inte ens varför.

jag orkar inte..

no, thank you

Idag har jag intalat migsjälv att faktiskt julstäda på mitt rum, dammtorka och sådant äckligt ni vet. Det är något jag riktigt hatar, jag antar att jag ska duscha efter att jag städat. Så att jag inte känner mig alldeles för smutsig, jag hatar damm. Så, nu när jag druckit upp min yoggi yalla! ska jag dammtorka och ha mig på mitt jävligt lilla rum. Hoppas jag i alla fall överlever..

nothing matters..

Det spelar väl i stort sett ingen roll, antar jag. Förutom att jag får kraftiga humörsvängningar och PMS hela jävla tiden. Jag avskyr att börja med nya meduiciner och vice versa. Tänk så kommer inte denna hjälpa mig? Vad gör jag då? Hoppar av skolan och bron, eller vad gör jag? Jag hoppas jättemycket på att den kommer att hjälpa, för att den tydligen ska vara mycket renare än concerta. Men tro fan det. Anyway.. jag har lite migrän-&dalbana.

fan, fan, fan..

Jag.. vet inte. Jag är trött på allt bara. OCH ARG ÄR JAG OCKSÅ! Men det får man lov att vara, men jag skiter i om man får eller inte i vilket fall. Så det hjälpte ju inte mig så mycket ändå. whatever, Rosie. och bla, bla, bla..

30 dagar kvar.

Ja minsann, trettio dagar kvar till första januari 2009. Jag kan egentligen inte förstå det, men som det är, då är det väl också så, eller.. hur? Nej, fyfan säger jag. Tiden går alldeles för snabbt och jag hinner inte med! Jag kan inte ens anpassa mig efter ett jävla schema, hur fan ska jag anpassa mig efter en fortförbigående tid då? Haha, det är inte lätt att inte ha ångest, depression och pessimistisk syn på världen i denna dumma lilla värld. Nehej, ni. Pussen, nu ska jag fortsätta med denna skiten. Som faktiskt är ganska roligt.

rock classics on the radio.

UPM idag, mamma bad mig prata av mig om att jag inte klarar av skolan och att jag bara vill vila upp mig eller något. Jag skulle nog behöva det trots allt. Men hur det blir, är en annan femma. Hon kommer väl bara babbla om adhdn som jag inte ens tror på. Depressionen räcker. Jag är inte lat, jag har bara ingen ork kvar. Jag har ingen prestationsförmåga längre heller. Om jag någonsin ens haft den någon gång. Jag vet inte, jag minns inte.

Och nu blev det ingen fika med Nathalie i alla fall, då kanske jag kan träffa olyckssyster ändå. Om hon vill det. Men det kanske inte blir så länge, men jag vill ju ändå träffa henne innan hon åker imorgon. Annars blir jag väl lite ledsen i ögat.

tack, Sidbaby

för att du gjorde min dag totalt, du är finast och jag saknar dig redan.

Jag tycker jag känner att jag har fått lite kämpaglöd tillbaka nu, och vems förtjänst är det om inte olyckssyster? Imorgon är det sista november, men det känns inte alls som så. Snön har ju inte ens kommit ännu, inte på riktigt i alla fall. Imorgon blir det julmarknad, jag tänker vägra. För det är ingen julmarknad utan snö, det är bara inte det. Och det är ingen riktig julmarknad utan Jessica och blått ljus vid Drottning Kristina passagen. Eller en dag på Göteborgs gator med knarrande, men glittrande snö under skorna. ÅH, dumma vintern, och julen kan ta och komma nu tycker jag. Annars blir jag arg och tar livet av mig eller något. Äh, nej. Det gör jag väl inte, men.. Snälla, vintern. Kom nu.

olyckssystrar på moses.

Ja, idag ska jag till moses med olyckssyster. & det betyder att min buss går alldeles jättesnart. Om 18 minuter exakt! Det ska bli skönt att sluta tänka för en liten stund.

It's friday

Ja, det är fredag och jag har redan hunnit skriva ett prov i matematik. Det kändes att det gick bra, men när det känns bra för mig så går det alltid åt helvete i alla fall. Jag klarar inte ens av skolan alls längre, vad i helvete ska jag göra? Det är inte det att jag är lat, jag är bara helt jävla dum i huvudet. Men se ner på mig, det är lugnt. Jag är bara en vilsen flicka, och elev.

blä. på inprincip allt.

Ja, ingen dag utan ångest numera. Det är väl i alla fall så det känns. Jag orkar inte med någonting. Jag vill inte leva..

very funny..

Inte pepp, inte pepp alls över huvud taget. Jag är sur, panikslagen, vilsen, ledsen, deppig, mañana mañana osv osv. Jag klarar faktiskt inte av detta så länge till känner jag, jag har varken kraften eller orken. Jag tror inte ens jag har viljan kvar längre, och jag undrar vad ska jag göra? Finns det ens någonting att göra..? Jag vill bara hem, lägga mig och sova. Sova tills livet tar sitt slut. Eller ja, hej jag mår inte bra alls.

It's ok to say fuck, alright?

Att en såpass liten ökad dosering kan åstadkomma så mycket, förstår inte jag. Dem verkar inte heller förstå det, så här har jag gått runt med en halverad dosering.., jag vet inte hur länge, bara för att dem trodde att det inte innebar en sådan stor skillnad. Så nu är jag inte lika deppig som jag var för någon vecka sedan, alls. Gött.

Nu är jag bara hungrig och är kinkig. Vill ha mat nu, nu, nu! Nu tänker jag slå bordet, för det är säkert bordets fel.

På tal om ingenting alls..

Du är ful och har hål i hakan.

Jag vill sluta falla.

Jag vill sluta falla, och det nu. För det gör så ont, jag har glassplitter i hela kroppen. Det är i alla fall så det känns. Jag vill bara sluta falla. Jag känner mig något söndersliten, sönderslagen.. Men haha, nej. Jag visste inte att det kunde gå så snett, annars hade jag envisats med att vara barn för all framtid och gömma mig i buskar intill staket istället. Det är bara så dumt att växa upp och inte ha något hum om tillvaron. Jag önskar att det gick över, men det har jag gjort i så många år nu så.. jag ger upp den tanken.

Ångest, igen. Tack så mycket...

Det känns som om jag haft ångest, oavbrytet i flera veckor. Prestationsångest, för det mesta. Och det orkar jag verkligen inte med längre nu, men jag kan inte skaka av mig det. Jag orkar inte, orkar inte. Jag får hoppas på att det blir bättre, jag vill det. Idag ska vi vara klara med hemtentan, marknadsrätt osv. Jaha, jag var ju klar, men så hade jag tydligen inte sparat det. Och jag orkar inte mer! Fyfyfyfan, säger jag.

Idag är det i alla fall fest, födelsedagsfest. 4 födelsedagar i en, liksom. Tror jag. Det kanske får ångesten att släppa för en liten stund i alla fall, vill vill vill. Men, min önskan är inte utav lag. Heh, allt skiter sig igen. OK, jag får väl ge upp.

17 år, idag.

Jag känner mig mer som om jag fyller 13 år igen, som om jag lever kvar i det förflutna. Men jag fyller ju inte 13, jag fyller 17. Det betyder att jag har ett år kvar tills jag blir myndig. Jag är inte mogen nog för det än, men kommer jag bli det på ett år? Jag tvivlar på det.

Jag har underbara vänner, som grattat mig idag. Petra, Linda och Carolina överraskade mig med en kladdkaka, som Petra bakat själv. Jag blev jätteglad, jag vet inte ens om jag hann tacka? Jag blev egentligen överrumplad, jag trodde inte dem skulle göra så på min födelsedag. men Tack, ni är bäst!

Ikväll blir det mer firande. Släktkalas liksom, fast enbart med farföräldrar, faster och kusin. Jag tror inte varken morfar eller mormor kommer, det gör dem aldrig. Och när dem väl gör det, så är dem inte där längre än på en kopp kaffe och någon kaka.. Det gör mig lite ledsen, det känns som om dem inte ens bryr sig om mig eller något. Men jag vet ju inte, det kanske dem aldrig gjort heller? Men jag vill ju så gärna ha dem hos mig på min födelsedag,.. min moster också. Men det lär väl inte bli så, förrän nästa år när jag fyller 18 år, men kanske inte ens då.

Och nu är det 5 år sedan jag grät för att min gammelfarfar inte kunde vara med om min 13 födelsedag. Usch, han gick bort 13 dagar efter hans 84 födelsedag, 18 oktober. Jag undrar fortfarande varför? Min älskade Åke, om han bara visste hur ofta jag tänker på honom. Varje dag. Jag saknar dig så jävla mycket. (If I could change one thing in life, I'd make time for us)

När ångesten blir till ett skrik..

..i en oförstörbar såpbubbla, och räddningen är för långt ifrån. Kanske inte ens existerar.

..och jag undrar varför är ungdomen så naiv? Pfft.. arma jag.

Jag upptäckte mig själv med att tänka på ett eller flera sätt att ta livet av mig på. Jag tror jag verkligen mår dåligt. Jag har i stort sett gråtit hela dagen, fram tills nu. Jag tror tårarna tog slut. Jag kan inte sluta skrika, skriket sitter fast inom mig själv och det gör så ont. Det gör så ont! Skriket kan inte ta sig förbi, det som känns som en oförstörbar såpbubbla. och var är du när jag behöver dig som mest? Lilla fula värld, som är så onödigt ångestframkallande, varför finns du över huvud taget?

Jag har tappat aptiten helt nu, jag kan knappt äta någonting. Frukost, och någon frukt går ner. Men ingenting mer. Det känns som om någonting äter upp mig inifrån. och jag kan inte sluta tänka på varför du avskyr mig så? Mitt eget kött och blod, avskyr mig. Men vem gör i och för sig inte det? Jag behöver något lätt sätt, jag tror inte hjälpen biter hårt på mig nu, efter allt.