Jag kan inte leva.

Jag känner mig så ensam, hela tiden. Jag hatar att det är så, för jag har de bästa vännerna man kan tänka sig. Men ändå så känner jag mig så jävla ensam. Jag tror jag känner mig som den mest ensamma människan i världen. Min kropp har låst in mig i sig själv. Jag känner mig instängd. Gömd. Så långt ifrån. Så jävla ensam. Tårarna bränner innanför mina ögonlock hela dagarna, för jag kan ju inte gråta i skolan. Ibland tränger de sig fram ändå, de små jävla patetiska svaga kräken. Jag skäms då. Jag skäms för mina egna tårar, min svaghet. En jävla ynkrygg är vad jag är. Som gråter. För ingenting. Jag gråter för ingenting. Jag har ångest för ingenting.

Jag har gått vilse i mitt egna liv, som jag inte vet vad jag ska göra av. Jag har gått vilse i mina egna tankar, ramlat ur dem. Jag har ramlat ner från topp till tå, och det tar sådan tid att klättra upp igen. Det är så halt, svårt att fatta grepp. Skelett, kött, fett, vener, nerver. Så långt att klättra. Det är uppför vristen, uppför vaden, uppför knäna, låren, höften, magen.. Uppför, uppför, uppför. Men jag går bara nedför, nedför, nedför. Som en spiral. Jag kan inte leva. Jag har inte lärt mig att leva. Jag kan andas, jag kan känna mitt hjärta slå hårda slag, men jag kan inte leva.