hello

Sitter hemma hos Tina, och det känns så jävla bra. Vin & djupsnack, halka runt i Kensans mammas stickade strumpor. Fint. Jättefint. Underbart. Ja, underbart. Fint. Himla fint. Såhär kan jag fortsätta i flera timmar, men jag slutar nu. Puwzz.

Eller xoxo.

elva, sju eller arton, eller ingenting alls.

För gammal. Jag tänkte på det nu. För gammal. Hur kan man vara för gammal när man fortfarande känner sig som typ.. elva? Jag trodde inte jag skulle bli tretton, inte femton, och inte arton, absolut inte arton! Sju år. Jag har stått still i sju år. Men vad är jag för gammal för egentligen? Trehjulingar? Ja, självklart. Lågstadiet? Självfallet. Barbiedockor? Nja, inte nödvändigtvis, men jo. Jag förstår inte. Inte fan känner jag mig som elva, men inte fan känner jag mig som arton heller. Sju år är jag. I sju år har jag i alla fall känt någonting. Min själ är sju, mitt skal, min kropp är arton?

Förvirrad, är jag. Fullständigt jävla förvirrad och hinner inte med alls. Jag känner mig inte ens som en människa, jag är ingenting alls.

verkligheten gör för ont.

När man väl tror att det gått över så kommer det tillbaks i fullkraft igen. Den där jävla ångesten. Den där jävla ensamheten. En känsla utav att inte räcka till, att inte vara välkommen. Jag vet inte varför, jag har ingen att prata med längre. Jag är för gammal för BUP och vuxen psykiatrin har inte hört av sig ännu. Det känns inte som om jag existerar längre.

Inatt kunde jag inte sova, mamma gick upp för att gå på toaletten och såg mig sitta upp och titta ut genom fönstret, som jag brukar göra när jag inte kan sova, när ångesten klöser fast sig för hårt så att det till och med gör ont när jag ligger ner. Hon sa till mig att jag skulle lägga mig ner och sova. Jag svarade inte. Hon frågade mig hur det är, vad det är som tynger mig. Jag svarar att; Jag hatar världen. Jag orkar inte mer, det är för mycket. Mamma frågade om det var någon som varit dum mot mig, eller något. Nej, svarade jag. Det är bara världen, verkligheten som gör ont. Det gör så helvetes jävla ont. Sen gråter jag, i floder. Berättar att jag inte har någon att prata med, och att det gör så ont. Så ont. Jag berättar också att jag inte vill prata med varken henne eller pappa, för jag vill inte lägga det på deras axlar. De skulle inte förstå ändå. Det vet jag, för jag har ju försökt. Men nej, jag orkar inte mer nu. Jag har för ont, och jag kan inte drömma.

Jag kan inte leva.

Jag känner mig så ensam, hela tiden. Jag hatar att det är så, för jag har de bästa vännerna man kan tänka sig. Men ändå så känner jag mig så jävla ensam. Jag tror jag känner mig som den mest ensamma människan i världen. Min kropp har låst in mig i sig själv. Jag känner mig instängd. Gömd. Så långt ifrån. Så jävla ensam. Tårarna bränner innanför mina ögonlock hela dagarna, för jag kan ju inte gråta i skolan. Ibland tränger de sig fram ändå, de små jävla patetiska svaga kräken. Jag skäms då. Jag skäms för mina egna tårar, min svaghet. En jävla ynkrygg är vad jag är. Som gråter. För ingenting. Jag gråter för ingenting. Jag har ångest för ingenting.

Jag har gått vilse i mitt egna liv, som jag inte vet vad jag ska göra av. Jag har gått vilse i mina egna tankar, ramlat ur dem. Jag har ramlat ner från topp till tå, och det tar sådan tid att klättra upp igen. Det är så halt, svårt att fatta grepp. Skelett, kött, fett, vener, nerver. Så långt att klättra. Det är uppför vristen, uppför vaden, uppför knäna, låren, höften, magen.. Uppför, uppför, uppför. Men jag går bara nedför, nedför, nedför. Som en spiral. Jag kan inte leva. Jag har inte lärt mig att leva. Jag kan andas, jag kan känna mitt hjärta slå hårda slag, men jag kan inte leva.

Sex dagar.

Det är sex skoldagar kvar tills skolavslutningen. Jag får ångest. Jag hinner inte med. Jag orkar inte. Det är bara för mycket nu. Jag klarar inte av det. Hela jag är överbelastad.. Nu tänker jag gå in i duschen där jag också ska gråta ihjäl mig litegrann.

Tokig.

Blir helt tokig, galen, störd på folk som säger domma istället för dessa, eller bytade istället för bytte. Lika tokig, galen, störd blir jag på folk som klagar på att man inte ska sjunga svenska nationalsången på skolavslutningar längre. So fucking what? 6 Juni är flera dagar innan skolavslutningarna så VARFÖR I HELVETE GNÄLLER NI, ERA ÖVERDRIVET STOLTA SVENSKJÄVLAR!? En skolavslutning är inte svenskt, skolavslutningar finns i stort sett i hela världen, så varför sjunga nationalsången då? Jag fattar inte. Den är ju så jävla dålig. Så ful, så gammal, så värdelös. Nu ska jag gå och kräkas över detta. Ciao.

PS.
Glöm inte att sjunga nationalsången om fem dagar, för då är det okej liksom.

Cookie.

Oh ja, photoshop är alltid, i alla fall oftast, en bra medicin mot ångest. Så det blev en ny header. Det kommer nog bli rätt många nya headers nu, framöver. Jag känner mig uppäten som en jävla cookie. Jag är en jävla cookie. Cookie.

Å, å, å, ångest.

Min hjärna är långsam. När jag skulle logga in på datorn så kunde jag inte ens skilja på en 7 och en 8, eller ett a och ett b. mph08bDanielle. Visst är det så nu, men efter så många år borde jag ju faktiskt komma ihåg att det är mph07aDanielle, och inte mph08b. Jag fattar fortfarande ingenting. Jag trodde först att blogger.com låg nere, men sedan såg jag att jag skrivit blogger.se istället. Jag har tagit min medicin, så vad fan är det med mig idag?

Jag kan bara inte tänka klart, livet känns för jobbigt just nu. Hjärnan börjar på Å. Åjärnan. Ångest, jag har ångest. I hjärnan, i hjärtat, i själen, i fötterna, i armarna, i näsan, i ögat. Överallt.

Captain Obvious

"Alla fulla killar är typ grisar som bara tänker på sex" - Gina

traziiit hjertaah

Det regnar ute. Nothing more to say.

In school.

Sitter i skolan och lyssnar på Lunachicks, pillar lite med fotobloggen som faktiskt börjar arta sig rätt så bra nu. Behövde faktiskt skaffa mig en sådan, det blir ju så himla rörigt att blanda ihop partybilder med massa foton. && jag känner verkligen inte för att fylla hela min tagg-lista med fotokategorier heller. Det skulle bara ha blivit en jävla röra. Me don't like.

Snart är det dags för lunch, och efter lunchen ska jag och IDA springa runt på stan och fotografera lite. Mys! Jag ska bjuda henne på en glass också, har jag bestämt mig för. Jag vet inte varför, men jag känner mig snäll idag, så det är väl säkert därför. Bla bla, nu börjar det gå lite väl utför här. Men tja, en fotorunda är aldrig fel. Speciellt inte nu när det börjar bli så himla fint väder ute! Thumbs up.

Bleh..

Eller kanske denna?

I need some help, please?

Jag har beslutsångest till max, jag kan inte bestämma mig för vilken header jag ska ha på min fotoblogg. Kameran eller pierrotclownen? Eller ska jag helt enkelt göra en ny? Hjälp mig, jag behöver hjälp nu.

Eh.

Jag har tänkt på en sak, som är rätt så weird. Jävligt weird, men när jag har ont i halsen (som jag har nu) så blir jag alltid så himla rädd för att behöva operera bort halsmandlarna. Alltså, att operera i halsen, det låter ju bara alldeles för hemskt! Sen för den delen så vill jag ha kvar mina mandlar, för det är den enda sortens mandlar jag tycker om.

Och en sak till, påtal om detta, är också jävligt weird och det är att jag inte ens var nervös, orolig eller rädd inför hjärnoperationen, tyckte inte ens att det lät hemskt. Förutom att håret försvann och att jag kunde bli hjärndöd, osv, men vad fan. Hellre tappa håret än rösten. Eller livet kanske? Jag vill i alla fall inte tappa mina mandlar! Herre min je.

Hellre hjärndöd än mandellös.

världens sötaste spindel!

"Får den inte damp?"

"men stackarn... AKTA TASSEN!!"

Jag..

..har fobi för matskedar, så jag äter med teskedar istället.

..är rädd för att prata med andra människor.

..samlar på pierrotclowner, och har ca 12 st.

..har lätt för att bli skitförbannad, och slå sönder saker.

..har nog aldrig varit kär i någon, utan bara i själva kärleken.

..har en kronisk känsla utav emotionell ensamhet.

..tycker otroligt illa om mig själv.

..har ångest nästan hela tiden, och det oftast utan anledning.

..skulle vilja fly när som helst, men vågar inte.

..har inget mer att bekänna, tror jag.

Ciao.

Dollface

Otroligt dumt utav mig att lyssna på denna låten OCH se på denna videon när jag redan är helt jävla gråtfärdig utav all ångest, men den är så fin, och så otroligt sorglig. Jag kommer, utan tvekan, att börja gråta. Herre min je.



I know it's hard to tell how mixed up you feel
Hoping what you need is behind every door
Each time you get hurt, I don't want you to change
Because everyone has hopes, you're human after all
The feeling sometimes, wishing you were someone else
Feeling as though you never belong
This feeling is not sadness, this feeling is not joy
I truly understand. Please, don't cry now

Please don't go, I want you to stay
I'm begging you please, please don't leave here
I don't want you to hate for all the hurt that you feel
The world is just illusion trying to change you

Being like you are
Well this is something else, who would comprehend?
But some that do, lay claim that
Divine purpose blesses them
That's not what I believe, it doesn't matter anyway
A part of your soul ties you to the next world
Or maybe to the last, but I'm still not sure
But what I do know is, to us the world is different
As we are to the world but I guess you would know that

Please don't go, I want you to stay
I'm begging you please, please don't leave here
I don't want you to hate for all the hurt that you feel
The world is just illusion trying to change you
Please don't go, I want you to stay
I'm begging you please, oh please don't leave here
I don't want you to change for all the hurt that you feel
This world is just illusion always trying to change you

Please don't go, I want you to stay
I'm begging you please, please don't leave here
I don't want you to hate for all the hurt that you feel
The world is just illusion trying to change you
Please don't go, I want you to stay
I'm begging you please, oh please don't leave here
I don't want you to change for all the hurt that you feel
This world is just illusion always trying to change you

...

Jag känner mig ungefär som en liten mus bland ormar när jag befinner mig bland folk. Så liten, så osäker, så fragil. Jag vill bara försvinna, sluta andas, vad som helst. Jag orkar bara inte med den kroniska känslan av ensamhet. Jag vill inte vara mig själv. Jag hatar mig själv. Helvete att livet ska gå så jävla långsamt!

Jag skulle byta plats, med vem som helst på sekunden, om jag kunde.

Och det där valet är ju inte så jävla lätt det heller.
Vart fan ska jag ta mig till!?

syskon på knä & happy faces på Idas

en förfest vid högskolan.

01, jag och fin tjej som inte behöver gömma sig anlände till förfesten hos fija.
02, fijas söta kisekatt gossen följde med oss in på toaletten.
03, alkohol & people.
04, mer alkohol & people.
05, jag med fin tjej!
06, fin favorit tjej!
07, jag skrev autograf (nä, min facebook)
08, ännu mer alkohol & people.
09, jag med min älsklingsrulle ♥
10, jag med min älsklingsrulle & favoritbrud.
11, jag och fija träffade happyface IRL. awesome!
12, fina små töser!