Bara en jävla sörja av ord.

Som jag skrev en gång i tiden, har så rätt. "Dömd till att vara ensam". Jag är jobbig för mig själv OCH för andra. Hur jävla roligt är det tror man? Men nu står jag här, ensam och övergiven. Jag kan inte ta in andra längre, det går bara inte. Är det någon som ens försöker prata med mig så stöter jag bort dem. Vart är min trygghet? Jag väntar på min trygghet, den lär inte finnas någonstans alls. Jag vill bara ha en varm, öppen famn att gråta ut i. Bara vetskapen om att ha en hade gjort mig tryggare, tror jag. Det jag har räcker inte, jag behöver lycka. Ett stänk färg på min själ. Ett stänk av en gnutta kärlek. Är jag desperat? Gud, jag är desperat. Nej, jag är inte desperat. Bara övergiven, med en känsla av ensamhet och en stor bomb av ångest. Jag sprängs snart i tusen bitar. Miljontals bitar? Tusenfalt tillbaka. Men, vad är det egentligen jag har gjort? Det är nog min blotta existens. Jag tror nästan det.

..och det känns som om jag skrikit i en evighet, för min hals är så raspig.
Har jag gråtit? För mina ögon gör så ont, så jävla otroligt ont!
Har jag tappat mig själv? Jag har en ständig känsla av att ha tappat något.
..och har jag någon lycka kvar?