"I'm going to kill John Lennon"

Nu är allt över. & jag är så otroligt lättad. Julen har varit hemsk. Men det är ingens fel, mamma och pappa verkade tro det. Att det skulle vara deras fel. Men nej, det är inte deras fel att jag har någonting inuti mig, som skaver, biter stora hål i själen, river inuti mig och försöker ta sig ut. Kanske är det jag, som vill ut. Jag vill bara slå sönder allt. Som om det skulle vara tingens fel. Det är det ju inte. Jag vill veta nu. Jag står inte ut! Jag vet inte vad jag ska göra.

it never came out right..

Ja, gör som dem gjorde med John Lennon mot mig. Skjut mig i ryggen.

Idag är dålig. Idag är verkligen sämst. Idag hatar mig, och jag hatar idag. "Hata är ett väldigt starkt ord." & jag har väldigt starka känslor. Jag vill flytta härifrån, jag vill flytta ifrån mig själv. Jag känner mig undan-puttad. Känner att min existens är overksam. Jag behövs helt enkelt inte, jag har förstått det. JA, jag har förstått det nu. Förstå.

Jag måste göra något, men jag vet inte vad.

cold && grey

Jag önskar att jag aldrig blev född, ärligt talat. Jag är så jävla trött på allt. Jag är trött på att ständigt tänka att ingen tycker om mig, utan bara låtsas. Jag är trött på att känna mig i vägen hela tiden. Trött på att vara jag. Så jävla trött på att vara så jävla ensam. Trött på att känna mig tom. Trött på att känna mig trasig. Trött på att låtsas att allt är okej. Nej, allt är fan inte okej. Allt är åt helvete. Jag tänker då minsann bara prata med dem jag faktiskt tycker om, och vill ha tätt intill hjärtat. Jag önskar olyckssyster var här nu, så vi kan prata skit. Prata om tjackhoran (som kan gå och.. bara försvinna), livet i helhet, våra misslyckanden, våra segrar. Jag kan prata med Dig om allt, det är helt otroligt. Jag älskar dig, baby. Jag gör verkligen det.

Jag tycker det är rent av värdelöst. Att försöka, när man vet att man inte kan. Jag gör det varje jävla dag. Hur fan orkar jag? Jag förstår faktiskt inte. Snart kanske det blir "Hej då, nu sticker jag och kommer aldrig tillbaka".

en dag utan känsla..

Det känns som vanligt. Jag har ingen känsla, ingen medkänsla i alla fall. Till och med jag märker att jag är något pessimistisk själv, likgiltlig.. cynisk? Det värsta är väl att jag njuter av det. Jag tycker om det helt enkelt.. men jag vet inte ens varför.

jag orkar inte..

no, thank you

Idag har jag intalat migsjälv att faktiskt julstäda på mitt rum, dammtorka och sådant äckligt ni vet. Det är något jag riktigt hatar, jag antar att jag ska duscha efter att jag städat. Så att jag inte känner mig alldeles för smutsig, jag hatar damm. Så, nu när jag druckit upp min yoggi yalla! ska jag dammtorka och ha mig på mitt jävligt lilla rum. Hoppas jag i alla fall överlever..

nothing matters..

Det spelar väl i stort sett ingen roll, antar jag. Förutom att jag får kraftiga humörsvängningar och PMS hela jävla tiden. Jag avskyr att börja med nya meduiciner och vice versa. Tänk så kommer inte denna hjälpa mig? Vad gör jag då? Hoppar av skolan och bron, eller vad gör jag? Jag hoppas jättemycket på att den kommer att hjälpa, för att den tydligen ska vara mycket renare än concerta. Men tro fan det. Anyway.. jag har lite migrän-&dalbana.

fan, fan, fan..

Jag.. vet inte. Jag är trött på allt bara. OCH ARG ÄR JAG OCKSÅ! Men det får man lov att vara, men jag skiter i om man får eller inte i vilket fall. Så det hjälpte ju inte mig så mycket ändå. whatever, Rosie. och bla, bla, bla..

30 dagar kvar.

Ja minsann, trettio dagar kvar till första januari 2009. Jag kan egentligen inte förstå det, men som det är, då är det väl också så, eller.. hur? Nej, fyfan säger jag. Tiden går alldeles för snabbt och jag hinner inte med! Jag kan inte ens anpassa mig efter ett jävla schema, hur fan ska jag anpassa mig efter en fortförbigående tid då? Haha, det är inte lätt att inte ha ångest, depression och pessimistisk syn på världen i denna dumma lilla värld. Nehej, ni. Pussen, nu ska jag fortsätta med denna skiten. Som faktiskt är ganska roligt.

rock classics on the radio.

UPM idag, mamma bad mig prata av mig om att jag inte klarar av skolan och att jag bara vill vila upp mig eller något. Jag skulle nog behöva det trots allt. Men hur det blir, är en annan femma. Hon kommer väl bara babbla om adhdn som jag inte ens tror på. Depressionen räcker. Jag är inte lat, jag har bara ingen ork kvar. Jag har ingen prestationsförmåga längre heller. Om jag någonsin ens haft den någon gång. Jag vet inte, jag minns inte.

Och nu blev det ingen fika med Nathalie i alla fall, då kanske jag kan träffa olyckssyster ändå. Om hon vill det. Men det kanske inte blir så länge, men jag vill ju ändå träffa henne innan hon åker imorgon. Annars blir jag väl lite ledsen i ögat.