sms

"Världens snyggaste och sexigaste kille har inget passande namn. Han heter per" - Erica

Jag skrattade. Jag skrattar fortfarande. Jag älskar random sms.

Kortfattat.

Dagen i korthet:

1. Vaknar, brer en macka, lägger sig framför TV:n och glömmer bort omvärlden. Somnar.
2. Börjar rota rundor på mitt rum, vilket resulterar sig i komplett ordning på nästan hela rummet. Kliniskt rent, om jag hade dammsugit.
3. Får reda på att Daisy är död. Jag gråter.
4. Mor kidnappar mig och vi handlar på Maxi och Willy:s på flygstaden. Jag fick en hamburgare. Den åt jag upp.

Sen händer det inte alls så mycket, fram tills punkt fem. Då träffar jag Jenny som vi bestämmer genom facebook, älskade facebook, utan facebook hade jag inte haft ett liv OCH haft ett liv. Men till saken; vi sätter oss på en bänk på lekplatsen och snackar. Jag lyfter upp Tåssen som skuggat oss. Hon fräser OCH morrar. Tja, sen fick jag för mig att jag skulle snurra runt på en stång också. Det gick himla bra. Inga nya blåmärken eller spräckta skallar här inte. Jag är bäst.

Jag och Daisy 2005. Vila i frid, lilla vännen.

Så jävla random

Erica är söt, och så där ser förresten Pidgin ut för er som inte visste det.
Bara för att jag inte kan ha msn. Hatar vista.

Tipspromenad.

1) Danielle är uttråkad
x) Danielle tänkte inte på vad hon gjorde
2) Danielle har inget liv

Danielle the housewife.

Packade nyss in ett täcke i ett sådant.. eh.. påslakan! Jag satte mig ner på golvet, kröp in i det där jävla påslakanet och puffa in det där nakna täcket i påslakanet, TVÅ gånger. Jag kan inte det där med att byta lakan. Jag ska nog aldrig bli en hemmafru. Jag borde inte bli en hemmafru.

Men om jag blir det, jag säger OM: så kommer jag fan ta mig vara den mest awesome housewifen i hela jävla världen. Krypa in i påslakan är att riskera livet, det är så jävla riskabelt! Ni skulle bara veta.

Bleh.

Skulle jag sagt att jag tycker om bloggers nya påfund med "designmallar" så skulle min näsa växt precis som Pinocchios, fast jorden runt och rakt in i arslet och inte bara några ynka få decimeter. Vilka jädrans problem jag hade imorse! Visserligen var jag så jävla trött att jag inte ens visste vad jag själv hette, men AVANCERADE JÄVLA SKIT SÄGER JAG! Jag trodde nästan att mitt liv hade gått under och att jag skulle få behöva traska över till blogg.se istället, eller bara få behöva kötta sönder högerhanden för att få skriva lite då och då. Jag hatar att skriva på papper, hatar min handstil liksom, suddar hela tiden eftersom bokstäverna blir så "fel". Pedant ungjävel är vad jag är. Men whatever, jag är nöjd nu. Jag löste skiten. Jag är bäst.

Hello kitty tofflor.

Haha, min dialekt är typ.. nej.

& ja, jag var onykter :3

"Älskar dig!"
"Tack, hejdå!"

xoxo

Todaaaay.

Vi är kioskmongos. Kewk i reuwen. Ja, tack för mig. Tack för oss.
xoxo. ♥



juuuuuuuuuuuu cvioulzioioö-iäcoicxlyi7c edyzt
vbbadvzvcnnzcmncv puss

Årets film

Tina och jag, ja. Tina och jag!
..och Chiefen.
Eh, och ja, jag är VIDRIG ♥

Danielle + Natt + Webcam + Katt =

Mitt hat mot byxor.

Idag, igår, tvingade mamma på mig byxor. Jag hatar byxor. Det känns ungefär som om jag har spindlar och diverse insekter över hela benen när jag bär just byxor. Jag ogillar att ha spindlar och diverse insekter över hela benen. Speciellt över hela kroppen. It's just like.. bleh. BLEH! Jag har ju faktiskt vaknat utav att ha haft en spindel i käften. THAT WAS GROSS!

Whatever, nu har jag i alla fall sommarlov. Det har jag haft i sådär.. fem dagar nu, but still. Det börjar äntligen kännas också. Mh, wonderful. Lovely. AWESOME.

Just nu tänker jag mest bara på hur många fästingar jag har på benen efter tipspromenaden i Snöstorp. Min mamma tvingade dit mig, och att ha på mig byxor. Jag är nog lite småfobisk mot byxor? Shorts är det enda rätta, i den där jävla klädfamiljen.. BYXOR FÖR FAN! Två jävla rör som man ska kötta ner benen i. Nej. Nej, säger jag. Vidrigt.

Nu till det enda jag egentligen ville ha sagt; Jag hatar byxor. Punkt slut.

hehehe

Det var ju fest i stationsparken i fredags. Det blev alldeles för många bilder, och jag är ju ganska otålig på att ladda upp på blogger så bilderna kan du se här, eller här istället.

Sid & Nancy

hehehe, nu ska jag titta på denna fina filmen!

hello

Sitter hemma hos Tina, och det känns så jävla bra. Vin & djupsnack, halka runt i Kensans mammas stickade strumpor. Fint. Jättefint. Underbart. Ja, underbart. Fint. Himla fint. Såhär kan jag fortsätta i flera timmar, men jag slutar nu. Puwzz.

Eller xoxo.

elva, sju eller arton, eller ingenting alls.

För gammal. Jag tänkte på det nu. För gammal. Hur kan man vara för gammal när man fortfarande känner sig som typ.. elva? Jag trodde inte jag skulle bli tretton, inte femton, och inte arton, absolut inte arton! Sju år. Jag har stått still i sju år. Men vad är jag för gammal för egentligen? Trehjulingar? Ja, självklart. Lågstadiet? Självfallet. Barbiedockor? Nja, inte nödvändigtvis, men jo. Jag förstår inte. Inte fan känner jag mig som elva, men inte fan känner jag mig som arton heller. Sju år är jag. I sju år har jag i alla fall känt någonting. Min själ är sju, mitt skal, min kropp är arton?

Förvirrad, är jag. Fullständigt jävla förvirrad och hinner inte med alls. Jag känner mig inte ens som en människa, jag är ingenting alls.

verkligheten gör för ont.

När man väl tror att det gått över så kommer det tillbaks i fullkraft igen. Den där jävla ångesten. Den där jävla ensamheten. En känsla utav att inte räcka till, att inte vara välkommen. Jag vet inte varför, jag har ingen att prata med längre. Jag är för gammal för BUP och vuxen psykiatrin har inte hört av sig ännu. Det känns inte som om jag existerar längre.

Inatt kunde jag inte sova, mamma gick upp för att gå på toaletten och såg mig sitta upp och titta ut genom fönstret, som jag brukar göra när jag inte kan sova, när ångesten klöser fast sig för hårt så att det till och med gör ont när jag ligger ner. Hon sa till mig att jag skulle lägga mig ner och sova. Jag svarade inte. Hon frågade mig hur det är, vad det är som tynger mig. Jag svarar att; Jag hatar världen. Jag orkar inte mer, det är för mycket. Mamma frågade om det var någon som varit dum mot mig, eller något. Nej, svarade jag. Det är bara världen, verkligheten som gör ont. Det gör så helvetes jävla ont. Sen gråter jag, i floder. Berättar att jag inte har någon att prata med, och att det gör så ont. Så ont. Jag berättar också att jag inte vill prata med varken henne eller pappa, för jag vill inte lägga det på deras axlar. De skulle inte förstå ändå. Det vet jag, för jag har ju försökt. Men nej, jag orkar inte mer nu. Jag har för ont, och jag kan inte drömma.

Jag kan inte leva.

Jag känner mig så ensam, hela tiden. Jag hatar att det är så, för jag har de bästa vännerna man kan tänka sig. Men ändå så känner jag mig så jävla ensam. Jag tror jag känner mig som den mest ensamma människan i världen. Min kropp har låst in mig i sig själv. Jag känner mig instängd. Gömd. Så långt ifrån. Så jävla ensam. Tårarna bränner innanför mina ögonlock hela dagarna, för jag kan ju inte gråta i skolan. Ibland tränger de sig fram ändå, de små jävla patetiska svaga kräken. Jag skäms då. Jag skäms för mina egna tårar, min svaghet. En jävla ynkrygg är vad jag är. Som gråter. För ingenting. Jag gråter för ingenting. Jag har ångest för ingenting.

Jag har gått vilse i mitt egna liv, som jag inte vet vad jag ska göra av. Jag har gått vilse i mina egna tankar, ramlat ur dem. Jag har ramlat ner från topp till tå, och det tar sådan tid att klättra upp igen. Det är så halt, svårt att fatta grepp. Skelett, kött, fett, vener, nerver. Så långt att klättra. Det är uppför vristen, uppför vaden, uppför knäna, låren, höften, magen.. Uppför, uppför, uppför. Men jag går bara nedför, nedför, nedför. Som en spiral. Jag kan inte leva. Jag har inte lärt mig att leva. Jag kan andas, jag kan känna mitt hjärta slå hårda slag, men jag kan inte leva.

Sex dagar.

Det är sex skoldagar kvar tills skolavslutningen. Jag får ångest. Jag hinner inte med. Jag orkar inte. Det är bara för mycket nu. Jag klarar inte av det. Hela jag är överbelastad.. Nu tänker jag gå in i duschen där jag också ska gråta ihjäl mig litegrann.

Tokig.

Blir helt tokig, galen, störd på folk som säger domma istället för dessa, eller bytade istället för bytte. Lika tokig, galen, störd blir jag på folk som klagar på att man inte ska sjunga svenska nationalsången på skolavslutningar längre. So fucking what? 6 Juni är flera dagar innan skolavslutningarna så VARFÖR I HELVETE GNÄLLER NI, ERA ÖVERDRIVET STOLTA SVENSKJÄVLAR!? En skolavslutning är inte svenskt, skolavslutningar finns i stort sett i hela världen, så varför sjunga nationalsången då? Jag fattar inte. Den är ju så jävla dålig. Så ful, så gammal, så värdelös. Nu ska jag gå och kräkas över detta. Ciao.

PS.
Glöm inte att sjunga nationalsången om fem dagar, för då är det okej liksom.

Cookie.

Oh ja, photoshop är alltid, i alla fall oftast, en bra medicin mot ångest. Så det blev en ny header. Det kommer nog bli rätt många nya headers nu, framöver. Jag känner mig uppäten som en jävla cookie. Jag är en jävla cookie. Cookie.

Å, å, å, ångest.

Min hjärna är långsam. När jag skulle logga in på datorn så kunde jag inte ens skilja på en 7 och en 8, eller ett a och ett b. mph08bDanielle. Visst är det så nu, men efter så många år borde jag ju faktiskt komma ihåg att det är mph07aDanielle, och inte mph08b. Jag fattar fortfarande ingenting. Jag trodde först att blogger.com låg nere, men sedan såg jag att jag skrivit blogger.se istället. Jag har tagit min medicin, så vad fan är det med mig idag?

Jag kan bara inte tänka klart, livet känns för jobbigt just nu. Hjärnan börjar på Å. Åjärnan. Ångest, jag har ångest. I hjärnan, i hjärtat, i själen, i fötterna, i armarna, i näsan, i ögat. Överallt.