"I'm going to kill John Lennon"

Nu är allt över. & jag är så otroligt lättad. Julen har varit hemsk. Men det är ingens fel, mamma och pappa verkade tro det. Att det skulle vara deras fel. Men nej, det är inte deras fel att jag har någonting inuti mig, som skaver, biter stora hål i själen, river inuti mig och försöker ta sig ut. Kanske är det jag, som vill ut. Jag vill bara slå sönder allt. Som om det skulle vara tingens fel. Det är det ju inte. Jag vill veta nu. Jag står inte ut! Jag vet inte vad jag ska göra.

it never came out right..

Ja, gör som dem gjorde med John Lennon mot mig. Skjut mig i ryggen.

Idag är dålig. Idag är verkligen sämst. Idag hatar mig, och jag hatar idag. "Hata är ett väldigt starkt ord." & jag har väldigt starka känslor. Jag vill flytta härifrån, jag vill flytta ifrån mig själv. Jag känner mig undan-puttad. Känner att min existens är overksam. Jag behövs helt enkelt inte, jag har förstått det. JA, jag har förstått det nu. Förstå.

Jag måste göra något, men jag vet inte vad.

cold && grey

Jag önskar att jag aldrig blev född, ärligt talat. Jag är så jävla trött på allt. Jag är trött på att ständigt tänka att ingen tycker om mig, utan bara låtsas. Jag är trött på att känna mig i vägen hela tiden. Trött på att vara jag. Så jävla trött på att vara så jävla ensam. Trött på att känna mig tom. Trött på att känna mig trasig. Trött på att låtsas att allt är okej. Nej, allt är fan inte okej. Allt är åt helvete. Jag tänker då minsann bara prata med dem jag faktiskt tycker om, och vill ha tätt intill hjärtat. Jag önskar olyckssyster var här nu, så vi kan prata skit. Prata om tjackhoran (som kan gå och.. bara försvinna), livet i helhet, våra misslyckanden, våra segrar. Jag kan prata med Dig om allt, det är helt otroligt. Jag älskar dig, baby. Jag gör verkligen det.

Jag tycker det är rent av värdelöst. Att försöka, när man vet att man inte kan. Jag gör det varje jävla dag. Hur fan orkar jag? Jag förstår faktiskt inte. Snart kanske det blir "Hej då, nu sticker jag och kommer aldrig tillbaka".

en dag utan känsla..

Det känns som vanligt. Jag har ingen känsla, ingen medkänsla i alla fall. Till och med jag märker att jag är något pessimistisk själv, likgiltlig.. cynisk? Det värsta är väl att jag njuter av det. Jag tycker om det helt enkelt.. men jag vet inte ens varför.

jag orkar inte..

no, thank you

Idag har jag intalat migsjälv att faktiskt julstäda på mitt rum, dammtorka och sådant äckligt ni vet. Det är något jag riktigt hatar, jag antar att jag ska duscha efter att jag städat. Så att jag inte känner mig alldeles för smutsig, jag hatar damm. Så, nu när jag druckit upp min yoggi yalla! ska jag dammtorka och ha mig på mitt jävligt lilla rum. Hoppas jag i alla fall överlever..

nothing matters..

Det spelar väl i stort sett ingen roll, antar jag. Förutom att jag får kraftiga humörsvängningar och PMS hela jävla tiden. Jag avskyr att börja med nya meduiciner och vice versa. Tänk så kommer inte denna hjälpa mig? Vad gör jag då? Hoppar av skolan och bron, eller vad gör jag? Jag hoppas jättemycket på att den kommer att hjälpa, för att den tydligen ska vara mycket renare än concerta. Men tro fan det. Anyway.. jag har lite migrän-&dalbana.

fan, fan, fan..

Jag.. vet inte. Jag är trött på allt bara. OCH ARG ÄR JAG OCKSÅ! Men det får man lov att vara, men jag skiter i om man får eller inte i vilket fall. Så det hjälpte ju inte mig så mycket ändå. whatever, Rosie. och bla, bla, bla..

30 dagar kvar.

Ja minsann, trettio dagar kvar till första januari 2009. Jag kan egentligen inte förstå det, men som det är, då är det väl också så, eller.. hur? Nej, fyfan säger jag. Tiden går alldeles för snabbt och jag hinner inte med! Jag kan inte ens anpassa mig efter ett jävla schema, hur fan ska jag anpassa mig efter en fortförbigående tid då? Haha, det är inte lätt att inte ha ångest, depression och pessimistisk syn på världen i denna dumma lilla värld. Nehej, ni. Pussen, nu ska jag fortsätta med denna skiten. Som faktiskt är ganska roligt.

rock classics on the radio.

UPM idag, mamma bad mig prata av mig om att jag inte klarar av skolan och att jag bara vill vila upp mig eller något. Jag skulle nog behöva det trots allt. Men hur det blir, är en annan femma. Hon kommer väl bara babbla om adhdn som jag inte ens tror på. Depressionen räcker. Jag är inte lat, jag har bara ingen ork kvar. Jag har ingen prestationsförmåga längre heller. Om jag någonsin ens haft den någon gång. Jag vet inte, jag minns inte.

Och nu blev det ingen fika med Nathalie i alla fall, då kanske jag kan träffa olyckssyster ändå. Om hon vill det. Men det kanske inte blir så länge, men jag vill ju ändå träffa henne innan hon åker imorgon. Annars blir jag väl lite ledsen i ögat.

tack, Sidbaby

för att du gjorde min dag totalt, du är finast och jag saknar dig redan.

Jag tycker jag känner att jag har fått lite kämpaglöd tillbaka nu, och vems förtjänst är det om inte olyckssyster? Imorgon är det sista november, men det känns inte alls som så. Snön har ju inte ens kommit ännu, inte på riktigt i alla fall. Imorgon blir det julmarknad, jag tänker vägra. För det är ingen julmarknad utan snö, det är bara inte det. Och det är ingen riktig julmarknad utan Jessica och blått ljus vid Drottning Kristina passagen. Eller en dag på Göteborgs gator med knarrande, men glittrande snö under skorna. ÅH, dumma vintern, och julen kan ta och komma nu tycker jag. Annars blir jag arg och tar livet av mig eller något. Äh, nej. Det gör jag väl inte, men.. Snälla, vintern. Kom nu.

olyckssystrar på moses.

Ja, idag ska jag till moses med olyckssyster. & det betyder att min buss går alldeles jättesnart. Om 18 minuter exakt! Det ska bli skönt att sluta tänka för en liten stund.

It's friday

Ja, det är fredag och jag har redan hunnit skriva ett prov i matematik. Det kändes att det gick bra, men när det känns bra för mig så går det alltid åt helvete i alla fall. Jag klarar inte ens av skolan alls längre, vad i helvete ska jag göra? Det är inte det att jag är lat, jag är bara helt jävla dum i huvudet. Men se ner på mig, det är lugnt. Jag är bara en vilsen flicka, och elev.

blä. på inprincip allt.

Ja, ingen dag utan ångest numera. Det är väl i alla fall så det känns. Jag orkar inte med någonting. Jag vill inte leva..

very funny..

Inte pepp, inte pepp alls över huvud taget. Jag är sur, panikslagen, vilsen, ledsen, deppig, mañana mañana osv osv. Jag klarar faktiskt inte av detta så länge till känner jag, jag har varken kraften eller orken. Jag tror inte ens jag har viljan kvar längre, och jag undrar vad ska jag göra? Finns det ens någonting att göra..? Jag vill bara hem, lägga mig och sova. Sova tills livet tar sitt slut. Eller ja, hej jag mår inte bra alls.

It's ok to say fuck, alright?

Att en såpass liten ökad dosering kan åstadkomma så mycket, förstår inte jag. Dem verkar inte heller förstå det, så här har jag gått runt med en halverad dosering.., jag vet inte hur länge, bara för att dem trodde att det inte innebar en sådan stor skillnad. Så nu är jag inte lika deppig som jag var för någon vecka sedan, alls. Gött.

Nu är jag bara hungrig och är kinkig. Vill ha mat nu, nu, nu! Nu tänker jag slå bordet, för det är säkert bordets fel.

På tal om ingenting alls..

Du är ful och har hål i hakan.

Jag vill sluta falla.

Jag vill sluta falla, och det nu. För det gör så ont, jag har glassplitter i hela kroppen. Det är i alla fall så det känns. Jag vill bara sluta falla. Jag känner mig något söndersliten, sönderslagen.. Men haha, nej. Jag visste inte att det kunde gå så snett, annars hade jag envisats med att vara barn för all framtid och gömma mig i buskar intill staket istället. Det är bara så dumt att växa upp och inte ha något hum om tillvaron. Jag önskar att det gick över, men det har jag gjort i så många år nu så.. jag ger upp den tanken.

Ångest, igen. Tack så mycket...

Det känns som om jag haft ångest, oavbrytet i flera veckor. Prestationsångest, för det mesta. Och det orkar jag verkligen inte med längre nu, men jag kan inte skaka av mig det. Jag orkar inte, orkar inte. Jag får hoppas på att det blir bättre, jag vill det. Idag ska vi vara klara med hemtentan, marknadsrätt osv. Jaha, jag var ju klar, men så hade jag tydligen inte sparat det. Och jag orkar inte mer! Fyfyfyfan, säger jag.

Idag är det i alla fall fest, födelsedagsfest. 4 födelsedagar i en, liksom. Tror jag. Det kanske får ångesten att släppa för en liten stund i alla fall, vill vill vill. Men, min önskan är inte utav lag. Heh, allt skiter sig igen. OK, jag får väl ge upp.

17 år, idag.

Jag känner mig mer som om jag fyller 13 år igen, som om jag lever kvar i det förflutna. Men jag fyller ju inte 13, jag fyller 17. Det betyder att jag har ett år kvar tills jag blir myndig. Jag är inte mogen nog för det än, men kommer jag bli det på ett år? Jag tvivlar på det.

Jag har underbara vänner, som grattat mig idag. Petra, Linda och Carolina överraskade mig med en kladdkaka, som Petra bakat själv. Jag blev jätteglad, jag vet inte ens om jag hann tacka? Jag blev egentligen överrumplad, jag trodde inte dem skulle göra så på min födelsedag. men Tack, ni är bäst!

Ikväll blir det mer firande. Släktkalas liksom, fast enbart med farföräldrar, faster och kusin. Jag tror inte varken morfar eller mormor kommer, det gör dem aldrig. Och när dem väl gör det, så är dem inte där längre än på en kopp kaffe och någon kaka.. Det gör mig lite ledsen, det känns som om dem inte ens bryr sig om mig eller något. Men jag vet ju inte, det kanske dem aldrig gjort heller? Men jag vill ju så gärna ha dem hos mig på min födelsedag,.. min moster också. Men det lär väl inte bli så, förrän nästa år när jag fyller 18 år, men kanske inte ens då.

Och nu är det 5 år sedan jag grät för att min gammelfarfar inte kunde vara med om min 13 födelsedag. Usch, han gick bort 13 dagar efter hans 84 födelsedag, 18 oktober. Jag undrar fortfarande varför? Min älskade Åke, om han bara visste hur ofta jag tänker på honom. Varje dag. Jag saknar dig så jävla mycket. (If I could change one thing in life, I'd make time for us)

När ångesten blir till ett skrik..

..i en oförstörbar såpbubbla, och räddningen är för långt ifrån. Kanske inte ens existerar.

..och jag undrar varför är ungdomen så naiv? Pfft.. arma jag.

Jag upptäckte mig själv med att tänka på ett eller flera sätt att ta livet av mig på. Jag tror jag verkligen mår dåligt. Jag har i stort sett gråtit hela dagen, fram tills nu. Jag tror tårarna tog slut. Jag kan inte sluta skrika, skriket sitter fast inom mig själv och det gör så ont. Det gör så ont! Skriket kan inte ta sig förbi, det som känns som en oförstörbar såpbubbla. och var är du när jag behöver dig som mest? Lilla fula värld, som är så onödigt ångestframkallande, varför finns du över huvud taget?

Jag har tappat aptiten helt nu, jag kan knappt äta någonting. Frukost, och någon frukt går ner. Men ingenting mer. Det känns som om någonting äter upp mig inifrån. och jag kan inte sluta tänka på varför du avskyr mig så? Mitt eget kött och blod, avskyr mig. Men vem gör i och för sig inte det? Jag behöver något lätt sätt, jag tror inte hjälpen biter hårt på mig nu, efter allt.

godmorgon

En ny dag, som känns bra. Jag älskar himmelen idag, jag älskar vinden som känns len som sammet. Som varken är för kylig eller för varm. Jag trivs som en spinnande katt, det ska jag bekänna. Tiden mellan höst och vinter är den jag älskar mest utav alla årstider, dock bara när den väl sätter in. Annars är det väl sommaren som gäller. Till och med mina åsikter lever som en berg-&dalbana.

och snart är det min födelsedag, och jullov då flickvän och Victoria hälsar på. ♥

rött läppstift

Jag hade nästan glömt bort att jag och Gia skulle till Piggy igår och fira henne på 20 års dagen, men hur som helst. Jag hann duscha, klä på mig, sminka mig lite osv osv. Och på torsdag så fyller jag år, då blir jag 17 år. Ja, och så har jag ångest också. Nu går världen åt fel håll, igen. Jag tror inte jag orkar bry mig om det, jag skjuter det åt sidan och tynger mig själv till max igen. Det spelar ändå ingen roll, längre.

20 sanningar om mig själv;

1. Jag vantrivs med mig själv.
   
2. Jag har fått diagnosen ADHD/ADD.
   
3. Jag har svårt för att förklara mig själv.
4. Jag älskar körsbär och samlar allt med det.
5. Jag har varit hårmodell för wella.
6. Jag älskar retro-saker. Verkligen.
7. Jag älskar the Beatels.
8. Jag har sett saker sen jag vart liten.
9. Jag älskar att jävlas, ibland.
10. Jag har ett väldigt hetsigt humör,
    när det väl gäller.
11. Jag avskyr att säga "ursäkta" och "förlåt"
    för jag står för mina handlingar.
12. "I'm not John Lennon"
13. Jag kan inte leva utan te, eller choklad.
14. Jag älskar franska clowndräkter.
15. ..och clowner.
16. Jag känner mig "vänlös" ibland.
17. Jag gillar cherry coke, mer än vanlig cola.
18. Jag älskar zebra och leopard-mönster.
19. Jag kan titta på film i oändligheter.
20. Jag saknar min gammel farfar, Åke Johansson.
    

ångest, ångest, ångest!

Jag börjar bli rädd, jag mår illa av ångest och vill bara kräkas upp allt. Jag är bara så otroligt rädd om vad det är med Petra, egentligen. Det kan ju inte vara något speciellt bra när hon mår som hon gör. Hon är sjuk inprincip hela tiden, hon hinner aldrig bygga upp sitt immunförsvar innan hon blir sjuk igen. ÅH, jag har så ont av rädslan nu. Jag står inte ut, JAG STÅR INTE UT!

Friday, I'm in love..

Min hals är lika skrovlig som, låt oss kalla det; rivjärn. Det känns som om någon stryper mig invärtes, och det är obehagligt. Jag har ju aldrig haft ont i halsen förut så jag är helt paff, jag tror nästan jag håller på att dö. Jag kommer säkert göra det också, kanske. Alla borde ha tillgång till morfin, haha, speciellt stackars mig som har ont i halsen. Usch, jag är totalt jättehemsk.

Förresten, så tycker jag att vi alla borde bojkotta dumma västergök som inte lät mig äta där igår. För egentligen ordningsamma jag glömde mitt matkort i min andra jacka där hemma. För EN gångs skull, det är dumt. Det är rent av skandal. Jag menar, dem känner väl ändå igen en efter att man har varit där i flera månader varje dag? Nej, det är inte jag som är jättehemsk, det är västergök. Jag funderade gravt på att springa in där igen och munhuggas med dem. Jag tycker bara det är väldigt fel, tänk så hade det varit en dag då man gått till 16.00? Tur för dem, att jag slutade 11.05, annars hade jag verkligen gått in och ställt dem mot väggen. Man ska helt enkelt inte behöva ett ID-kort för att kunna gå och äta i "skolans" matsal. Det ska man bara inte. Och om man blivit bestulen på ett kort, bara för att någon vill jävlas med en, så hade man väl inte fått äta där heller. Vad är deras jävla problem? Så jävla god mat gör dem fan i mig inte. Det är så sjukt. Fy, fy, fy! Inte göra så.

Hur som helst, back to reality.

...

Jag har ett erkännande på hjärtat här nu, ska jag berätta för er. Det verkar som om jag inte är frisk nog i huvudet för att kunna gå i skolan idag, fastän jag känner mig kry nog. Känner mig rakt av dum i huvudet och på det så mår jag otroligt illa och känner mig något överdrivet obekväm. Jag får helt enkelt göra denna inlämningsuppgiften hemma i helgen också, för jag kan verkligen inte göra detta idag. Det är inte varje dag man har en skock helförvirrade hönor i huvudet istället för en äcklig hjärna som lika gärna skulle kunna vara en ändtarm. Jag tror jag nyss fick feberyra.

Min hals hatar mig.

Det började i tisdags, men det var ju ingenting mer med det. Bara lite halsont, men nej då, senare får man feber och håller på att dö av värmeslag. Och på onsdagen, inte ens på tal om att kunna gå till skolan för jag kunde inte ens prata eller sätta mig upp, helt slutkörd. Jag hatar att vara sjuk.

Men idag, har jag bara ont i halsen och det känns som om min katt kört in en jävla massa päls i halsen på mig. Men whatever, Rosie.. I'll make it anyways.. Nu har jag mediekommunikation och har fastnat på fråga 4. Jag antar att jag inte kan koncentrera mig riktigt än. Idag är det i alla fall pannkakor, det är ett jädra plus. OM jag nu kan få i mig något.

IDAG FÅR JAG TRÄFFA SID! Min älskade Jessica ♥

oh, ja.

Moment porträttfoto. Jag smakade på ordet och ja, det låter intressant. Jag ringde min farmor och frågade om hon kunde vara min modell, och javisst, det kunde hon. Jag älskar min farmor, jag ställer upp för henne och hon ställer upp för mig. Tack kära du, för att du ställer upp! För övrigt så känner jag mig inte alls bra idag, ångest och sådant skit. Jag vill egentligen bara lägga mig ner och dö lite, men det hinner jag ju fan inte. Så det skiter jag i (jag har ju en viss gnutta sjuk humor ja, det vet ni).

Och som ett sjukt stort plus så blev jag klar med jobbet med att fotografera tavlorna till den där.. tävlings årsmappen eller vad det nu ska kallas, alldeles klart. Det blev tydligen väldigt bra också. Snälla, ge mig en applåd nu va?

jag vill lära mig spela gitarr nu, så man får användning av en julklapp man fick för två jular sedan..

Jag har fått nog

soundtrack: Depeche Mode - Blasphemous Rumours

Jag har fått nog nu, jag vill inte vara sjuk längre. Men det fungerar inte så, jag måste dras med det. kanske hela livet? Jag vill inte behöva vara rädd för att vara med mina vänner, för att dem kanske ska få ut någon mening som jag reagerar fel över. Jag vill inte, jag har fått nog. Jag vill inte vara våldsam, varken psykiskt eller fysiskt. Jag vill inte behöva brusa upp över ingenting, jag vill inte behöva misshandla någon på något sätt alls. Det är orättvist, hellre dör jag. Jag vill kunna radera bort det, föralltid. FÖR HELVETE JAG ORKAR INTE MER! Fan ta allt det där som har med sjukdomar att göra. Fan ta allt.
Fan ta.. mig själv. Jag hatar mig själv.

when all is said and done.

Farsdag

idag är det farsdag, vi har varit hos farmor&farfar också. inte hänt alls så mycket mer än att jag fick hålla om två personer som faktiskt betytt någonting i mitt liv. puss, jag älskar er verkligen.

och så förstår jag inte hur jag orkar bo hemma längre, jag vill flytta, grattis pappa, i alla fall, på farsdag och förlåt för att jag skrek åt dig, men jag blev arg och förvirrad. men allt kommer ordna sig igen, en vit skepnad lovade mig det här om dagen, att allt kommer bli bra igen. allt.

och så ska jag bara omnämna dennis också, för att han säkert vill det så gärna.

♥

återhämtad

efter en känslosam historialektion så är jag äntligen återhämtad, och det känns bra. och jag har tagit mig genom en lekstuga, och det känns even better.

oförståeligt

på historian idag berättade Sabine om förintelsen, och det påminde mig självklart om den askgråa tvålen som jag inte visste vad den bestod utav. jag fick självklart reda på det efteråt, det fick mig att kräkas. den bestod utav människofett och hud. men den luktade ju hud, när jag väl tänkt efter. men hur kan någon vara så ond? ondskan kommer väl alltid leva kvar, men kommer det någonsin bli så igen? vi kanske aldrig får veta.

trött på dig.

ja, jag är trött på dig. riskera mer, snälla, gör det.

igår var det halloweenkväll på LBS och det var väl smått trevligt får man väl lov att säga. förutom att jag var lagom sur och irriterad hela tiden. och det bara byggdes på hela tiden. men tack så jävla mycket idiot. jag är så trött på dig. låt mig. det var tur att jag hade gia, att hon ens var där med mig. det var bäst, tack. ♥

bara ord..

jag har ingenting att komma med idag, det får bli impulsiva meningar av ingenting alls. jag är hungrig, hur som helst. emma och jag inväntar kim så att vi kan gå och äta. jag tycker hon borde komma hit nu. och så misstänker jag att jag fått kisskatarr som emma säger, för jag kan knappt kissa. fastän jag är jättekissnödig. det är hemskt, tycker väl jag i alla fall. fast jag lär väl inte vara ensam över att tänka så. whatever, rosie..

jag ångrar att jag inte tog på mig min kofta idag i alla fall, men jag ville inte se dum ut. jag tycker inte riktigt den passade till denna skjortan, (fåfänga är inget bra). inte bra alls. så nu, utav min dumhet så får jag sitta här och frysa. utan en kofta. jag funderar nästan på att gå in till centrum och köpa en jävla kofta och se dum ut i alla fall. whatever, jag orkar inte bry mig i alla fall.

ingen styrka

jag verkar inte ha någon styrka alls, jag borde anmäla det. men hon vill inte, det kanske kommer hända igen? men jag vågar inte ändå, jag vill ändå ha honom hos mig på min födelsedag. det skulle kännas orättvist om inte. men jag känner mig så feg, jag är en feg person. jag borde ju. han gjorde fel. han hade ingen rätt till det alls. jag vet inte vad jag ska göra. eller vad jag borde göra, egentligen.

och när jag kommer hem ska jag fylla i ett jävla papper som jag fick på upm idag. men det orkar jag inte, då kommer jag bara tänka på massor med händelser och saker. inte nog med det så ska jag läsa ett häfte om ADHD/ADD och se om jag känner igen mig i texten. alltså är dem kanske inte säkra på att jag har den sjukdomen? ändå har dem ställt den diagnosen? jag förstår inte hur dem tänker över huvud taget. jag måste medge att jag är jävligt skeptisk till det. faktistkt.

spelar det längre någon roll?

jag vill bara skratta, men det kan inte bli annat än falskt.
jag vill bara flytta härifrån, och då menar jag inte fysiskt.
jag vill bara känna lyckan igen, men den är fan för långt bort.
alldeles för långt ifrån oss, den försvann med tåren i vinden.
fuck off, nu är det så jävla kört igen.

hemma igen.

det känns underbart att vara tillbaka till sverige igen. tillbaka från allt kaos, hemskheter och irritation.

misshandel, vad är det för jävla skit? vad var det för jävla slint? vad fan skulle det vara bra för? hon blev ju så rädd, skräckslagen.. varför gör du så? hon har inte gjort någonting för att förtjäna någonting så nedvärderande, hon låg för i helvete ner! och du gör så? jag förtjärnar det, men inte hon. varför henne? varför? så många frågor, så få svar. snälla.. nu rasar allt igen, hur ska vi kunna lita på dig nu? hur? hellre mig, än henne. fan, helvete!

oh..

jag var trött på det, skiten igår. jag grät.

men nu, nu njuter jag av mina tankar om allt annat, och alla andra. och då menar jag lite mer.. negativa tankar. alla kanske är fel ord, jag tänker inte vara "onödigt trevlig" längre, jag tänker vara ärlig, förbannat ärlig. och inte slösa tid på någon jävel jag inte ens känner.

jag vill egentligen inte ursäkta mig själv, men jag vill inte såra någon heller. jag har inte ändrat uppfattning om er, mina älskade. även om det kanske verkar så. (jag avskyr att ursäkta mig själv, men det här var nödvändigt för mig) förlåt om ni tog illa vid er.

övrigt idag, så har jag jobbat, och näst intill blivit klar med mitt jobb, nu är det bara att beskära bilderna och tillägga beskrivning (konstnär, motiv, mått osv) och det känns bra att snart ha det klart redan nu.


whatever, imorgon bär det av till polen i alla fall. so long.

kylan invärtes

jag mår illa. jag känner obehaget i bröstkorgen, det kommer alltid vid denna tiden på året, i alla fall sedan 1998, det var väl då allt började? jag tömdes på frihet, och fylldes av äckel och hat. jag undrar egentligen varför jag aldrig tar livet av mig, jag vill väl så gärna göra det? eller hoppas jag på bättre tider? jag är så jävla naiv, jag avskyr migsjälv. varför kan jag bara inte..? varför.. jag vill se ren sanning. jag vill inse, inte bara.. jag får inte säga någonting, inte yttra mig om någonting alls. jag är avskum.

men helst utav allt, vill jag bara försvinna..

det händer återigen, mitt ansikte är uttryckslöst och jag vill inget hellre än att födas om på nytt. bli en annan människa, vakna upp i en annan värld, långt bort härifrån. jag vill ha en nystart. jag vill glömma allt som varit förr, allt. nu är det tillbaks igen, jag känner mig så förbannat jävla instängd, slit av mig huden, slit av mig mitt jävla skal!

sluta skrik!