Jag är bara för snäll, ibland

jurdgupp säger:
en fråga
kirsch, sperm like honey. säger:
m-hm?
jurdgupp säger:
vad betyder utlösning
kirsch, sperm like honey. säger:
att man skiter ner sig...
jurdgupp säger:
va då
kirsch, sperm like honey. säger:
m-hm just det
jurdgupp säger:
men vad
fattar ej
kirsch, sperm like honey. säger:
nej, kan väl bero på att du är efterbliven eller något

Bästa ever;

Andersson säger:
ja vi va på fest i lördags bara att sätta på sen skötte det sig själv
det lät fel
men du fattar va jag menar

Jo, visst.

Är det inte uppenbart för er? Att jag är sårad och enbart känner mig som ett tredje hjul i eran närvaro? Det är det som gör ont, att jag faktiskt vet att jag aldrig kommer få någon ensamtid med någon utav er, för att alltid ni är tillsammans. Det gör ont, för det känns verkligen som om jag förlorat allt nu, enbart därför.

jag andas falskhet, jag kvävs.

Det smärtar mig, det gör ont.

Jag trodde inte att det skulle kunna göra så jävla ont så långt efter. Jag har verkligen ont nu, så otroligt jävla ont och är inte kapabel till att åstankomma ett endaste jävla skit. Inte ens det lättaste ting. Jag går runt med en ständig smärta, en ständig påminnelse om att mitt liv redan är taget. Jag känner mig bara som ett skal, att mitt inre bara är en stor fet lögn. För jag lever väl inte, fortfarande? Jag är väl död, eller? Jag är kvar på samma plats, jag är fortfarande 12 år. Jag är fortfarande en liten tolvåring som lärt sig att inte säga nej, för då kommer något hemskt att hända. Ett nej blir till kaos. Rent jävla kaos, en påminnelse till att jag är äcklig och smutsig och inte värdig någonting alls.

"Jag skiter i livet, jag lever ändå", varför kan jag inte tänka så längre? Det har ju hjälpt mig så otroligt mycket att kunna ta det så. Jag tänker vara en trotsig jävla bitch, tänka så ändå. För "dum spiro, spero" är fortfarande min mening. Jag skiter i livet, lever ändå och så länge jag andas, hoppas jag. Låt det inte ta slut, jag vill vara starkare än så.

Det jobbigaste är att jag inte kan fokusera på någonting ändå, min fokus går på att överleva. Det är svårt att fortsätta efter allt som hänt. År tjugohundratre var det värsta året i mitt liv. Nu är det tjugohundranio och jag förstår inte att jag fortfarande är kvar, men jag är stolt över mig själv. Men arg, och det har jag all rätt i hela jävla världen till att vara också.

Men jag har ont, jag vill inte bära på denna smärtan längre.

Less och.. pissed off.

Jag är arg, orkar inte riktigt bry mig om anledningen eller varför. Jag vill spola tillbaka tiden, till sommarkvällen Juni-03, för att stanna kvar där jag borde ha varit. Jag är så arg på mig själv, så less på att jag inte kan ändra på det. Så jävla arg på att jag fortfarande måste kämpa på, för jag orkar verkligen inte längre. Det var mitt fel, det måste ha varit mitt fel. Det kan inte ha varit någon annans fel, men jag önskar att du är död, för du tog mitt liv. Jag är bara ett jävla skal.

Ja, godmorgon dårå.

I skolan på morgonen idag igen, fast jag egentligen inte hade behövt. Duktig är jag väl allt, ibland. Snart måste jag i alla fall gå härifrån för jag måste till min praktik-plats. Ska vara där tio. Det är ganska snart, eller egentligen inte, det är en timma kvar tills dess. Idag tycker jag i alla fall youtube.se, för jag orkar inte leta upp min musikmapp!

Jag har en diss idag också, och det är att jag har något slags obehag i magen. Det tycker jag inte alls om, för det är dumt. Dumma mage, gå och dö med dig.