Tankespiral

Jag undrar varför jag alltid längtar tillbaka, så oerhört, till min ensamhet, när jag väl kommit bort från den. Svaren står säkert rakt framför ögonen på mig hela tiden, eller svaren kanske är begravda någonstans långt inuti mig? Jag vet inte, jag orkar aldrig känna efter, jag orkar aldrig leta fram svaren. Jag bygger fram något slag av självhat, tror jag. Jag hatar ju migsjälv för den jag är. Jag hatar migsjälv för att jag aldrig tar till mig komplimanger, fina meningar, vackra ord, eftersom jag inte tror att jag förtjänar det. Jag fick ju alltid höra att jag var så jävla ful, äcklig och tjock när jag var yngre. Det är ju det jag förtjänar att få höra, för det är ju det jag är. Jag blev övertygad. Nu får jag inte ta emot komplimangerna, de fina meningarna eller de vackra orden jag får höra, eller läsa då och då. För det är inte sanning. Jag duger ju inte ens. Så varför borde jag ens ta till mig det, egentligen? Jag förtjänar det inte! Jag är så jävla korkad ibland, vem skulle ens orkat läsa allt detta? Vem skulle brytt sig på riktigt? Varför är jag en sådan jävla idiot?
Fuck, jag hatar verkligen migsjälv.

Hej, jag kallas Nancy, är 17 år och hatar migsjälv.