Som en pusselbit som saknas.

Jag får för tusan ont i hela själen så mycket som jag saknar bästa vän nu. Det är hemskt hur man kan fästa fast sig såpass mycket vid någon att man knappt klarar en dag utan personen. Jag har verkligen ont, jag kan inte skratta äkta, och jag har ingen att prata med eller få trygghetskramar utav. Det skär i mig för det är som att veta att; utan dig skulle jag kanske ha varit ensam. Jag älskar dig, vännen. Jag finns här och ställer upp för dig, vad det än gäller, var det än är.


Lovet är snart slut också, så imorgon blir det festligheter hos Terese med massa alkohol, fylla & bekymmerslöshet. Precis som på lördag. En festlig helg, en lugn och sansad helg. I mitt huvud. Jag längtar, för jag orkar inte med allt som rör sig runt i mitt huvud nu. Såpass mycket att jag hellre ser på det svarta än det vita i ett zebramönster. Jag vill ut i friheten nu.