Ett fall på tusen meter, om inte mer.

Jag vill bara sjunka under ytan ibland,
& sluta existera bara sådär, alldeles plötsligt.

En känsla av att vara otillräcklig kastar sig över mig. Det är alltid samma sak. Det är den där jävla Blicken man får när man bara gör någonting. Den där Blicken med stort B. Vad jag än gör, vad fan jag än säger, så ger ni mig den. Den där jävla Blicken. Som om jag är sämst, helt oduglig. Som om jag är helt jävla värdelös? Okej, visst! Jag kanske är sämst, oduglig och värdelös! Men snälla, dölj det för mig, att ni tycker så, för jag står fan inte ut! Jag vill inte leva i mitt jävla förflutna längre. Låtsas om att jag inte finns istället, allt blir så mycket lättare, och dessutom: bättre då.

Jag är hellre lyckligt omedveten, än olyckligt medveten.
men nu vill jag bara försvinna.