..i en oförstörbar såpbubbla, och räddningen är för långt ifrån. Kanske inte ens existerar...och jag undrar varför är ungdomen så naiv? Pfft.. arma jag.
Jag upptäckte mig själv med att tänka på ett eller flera sätt att ta livet av mig på. Jag tror jag verkligen mår dåligt. Jag har i stort sett gråtit hela dagen, fram tills nu. Jag tror tårarna tog slut. Jag kan inte sluta skrika, skriket sitter fast inom mig själv och det gör så ont. Det gör så ont! Skriket kan inte ta sig förbi, det som känns som en oförstörbar såpbubbla. och var är du när jag behöver dig som mest? Lilla fula värld, som är så onödigt ångestframkallande, varför finns du över huvud taget?
Jag har tappat aptiten helt nu, jag kan knappt äta någonting. Frukost, och någon frukt går ner. Men ingenting mer. Det känns som om någonting äter upp mig inifrån. och jag kan inte sluta tänka på varför du avskyr mig så? Mitt eget kött och blod, avskyr mig. Men vem gör i och för sig inte det? Jag behöver något lätt sätt, jag tror inte hjälpen biter hårt på mig nu, efter allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar