Det känns som vanligt. Jag har ingen känsla, ingen medkänsla i alla fall. Till och med jag märker att jag är något pessimistisk själv, likgiltlig.. cynisk? Det värsta är väl att jag njuter av det. Jag tycker om det helt enkelt.. men jag vet inte ens varför.
jag orkar inte..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar