Inatt kunde jag inte somna förrän vid halv ett. Jag hörde steg i hallen och andetag jag aldrig hört förr, vad det än var så slängde den upp dörren, slammade in den och slängde sedan upp den igen. Jag darrade utav skräck, men vågade ändå öppna dörren igen, då var allt borta. Både stegen och andetagen. Det kunde inte ha varit varken mamma eller pappa för jag hörde att dem snarkade. Katten kunde det inte heller ha varit för hon kan varken öppna eller stänga dörren med en sådan kraft. Jag var verkligen livrädd, försökte ropa på mamma men kunde inte. Det var som om jag kvävdes. Jag hade panik. Kunde inte skrika. Nu vill jag verkligen flytta därifrån.
Idag tänker jag på det, och är rädd för att det ska hända igen. Rädd för att bli så rädd så jag tappar andan och kvävs ihjäl. Men, dum spiro, spero. Jag andas fortfarande, så det finns fortfarande ett hopp. Men rädd är jag, verkligen jätterädd. Det måste sluta nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar