Jag trodde inte att det skulle kunna göra så jävla ont så långt efter. Jag har verkligen ont nu, så otroligt jävla ont och är inte kapabel till att åstankomma ett endaste jävla skit. Inte ens det lättaste ting. Jag går runt med en ständig smärta, en ständig påminnelse om att mitt liv redan är taget. Jag känner mig bara som ett skal, att mitt inre bara är en stor fet lögn. För jag lever väl inte, fortfarande? Jag är väl död, eller? Jag är kvar på samma plats, jag är fortfarande 12 år. Jag är fortfarande en liten tolvåring som lärt sig att inte säga nej, för då kommer något hemskt att hända. Ett nej blir till kaos. Rent jävla kaos, en påminnelse till att jag är äcklig och smutsig och inte värdig någonting alls.
"Jag skiter i livet, jag lever ändå", varför kan jag inte tänka så längre? Det har ju hjälpt mig så otroligt mycket att kunna ta det så. Jag tänker vara en trotsig jävla bitch, tänka så ändå. För "dum spiro, spero" är fortfarande min mening. Jag skiter i livet, lever ändå och så länge jag andas, hoppas jag. Låt det inte ta slut, jag vill vara starkare än så.
Det jobbigaste är att jag inte kan fokusera på någonting ändå, min fokus går på att överleva. Det är svårt att fortsätta efter allt som hänt. År tjugohundratre var det värsta året i mitt liv. Nu är det tjugohundranio och jag förstår inte att jag fortfarande är kvar, men jag är stolt över mig själv. Men arg, och det har jag all rätt i hela jävla världen till att vara också.
Men jag har ont, jag vill inte bära på denna smärtan längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar