Hon säger att jag kastat bort en vänskap på fyra år. Ja, det har jag väl gjort. Men jag anser att jag också kastade bort en trasig själ, med en kropp fylld av en ändlös dimma, fylld av förvirring. Jag kastade bort en söndersliten själ, som också drog ner mig med beklagelser om sitt egna tomma liv. Jag kastade inte bara bort en vänskap på fyra år, jag kastade bort Ingenting. Ett ingenting som fick mig att bli förbannad och rasande. Jag ville inte höra mer, jag ville inte se mer. Jag ville bara andas ut, och framförallt; Leva.
..men jag kan faktiskt inte minnas en endaste fin stund med dig nu.
Var tog all tid vägen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar