Nu vill jag samla på mig fina minnen igen.

Jag har säkert varit väldigt gnällig under de senaste dagarna, jag får be om ursäkt. Men en stubin kan inte brinna förevigt, förr eller senare så smäller det helt enkelt. Det var ungefär så det blev för mig i veckan, därav har jag varit lite som en zombie, eftersom jag blev så psykiskt utmattad utav all jävla skit. Men nu så känns allt så mycket bättre, för jag har avslutat relationer som till stor del enbart gjort ont.

"den smärta du bär runt på,
den är också min."

Det där hade jag skrivit i en dikt riktad mot en speciell person, den hade blivit favoritmärkt på sockerdricka häromdagen, jag hade totalt glömt bort den. Men det var det enda jag hann läsa utav den då, och nu kan jag inte sluta tänka på det. Just den meningen har präntats in i huvudet på mig. & jag tänker aldrig bli vän med någon öppet självdestruktiv &/eller egocentrisk person som bara matar och matar på med struntsnack hela tiden igen, för det kommer inte att sluta bra. Jag måste tänka på mig själv nu, jag kan inte ha en massa oro och skit runt omkring mig. Jag måste blicka framåt, och för det måste man (i alla fall, jag) må bra också.

Så nu är detta ett avslutat kapitel för mig, & det ska ersättas av fina stunder och fina äkta vänner. För det här ska bort, jag vill inte minnas rakblads-halsband, ärrvävnader, variga brännmärkta händer i maten eller pillerfyllda plånböcker, för det är sådant som sätter sig mest, tyvärr. Jag vill bara minnas lyckan, lugnet, tramsigheterna. Jag vill bara minnas det fina. Jag har ju inga fina minnen, de ersattes av hemskheter. Något som jag äcklades så fruktansvärt av, som jag blev rädd för. Jag vill ha fina minnen nu, jag ska fylla min hjärtformade bultande box med massor av fina minnen. Med start från Nu.