Jag förstod nyss just varför jag varit så nedstämd och arg idag. Den 31 oktober börjar närma sig, och då är det sex år sedan min älskade gammelfarfar Åke gick bort. Ett minne drogs upp inom mig. Jag minns det så tydligt, så jävla väl. Hans skrynkliga, torra hand tog tag i min elvaåriga mjuka hand, och sade: "Jag sålde frisk luft uppe i bergen en gång, med utsikt över en vacker dal". Han var frånvarande redan då.
Det var ett litet tag innan han slutade andas, innan han lämnade jordlivet. Och jag ångrar än idag att jag stannade kvar hos min yngsta faster i Fristad, istället för att följa med till hans sista födelsedagsfirande i Borås. Då han fyllde 84, tretton dagar innan hans bortgång.
Jag vet inte hur många år sedan det var, men en gång satte sig en 92 åring bredvid mig när jag väntade på bussen till Oskarström. Han pratade med mig, om hur norra station såg ut under andra världskriget. Jag lyssnade väl inte så väl, jag tänkte mer på hur orättvist det var att han fick bli så gammal, och inte min gammelfarfar. Varför skulle han gå bort så tidigt för? Min älskade Åke. Jag saknar honom så. Jag saknar dig så otroligt mycket, min älskade indian. ♥
Någon gång ska jag i alla fall finna den där platsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar