verkligheten gör för ont.

När man väl tror att det gått över så kommer det tillbaks i fullkraft igen. Den där jävla ångesten. Den där jävla ensamheten. En känsla utav att inte räcka till, att inte vara välkommen. Jag vet inte varför, jag har ingen att prata med längre. Jag är för gammal för BUP och vuxen psykiatrin har inte hört av sig ännu. Det känns inte som om jag existerar längre.

Inatt kunde jag inte sova, mamma gick upp för att gå på toaletten och såg mig sitta upp och titta ut genom fönstret, som jag brukar göra när jag inte kan sova, när ångesten klöser fast sig för hårt så att det till och med gör ont när jag ligger ner. Hon sa till mig att jag skulle lägga mig ner och sova. Jag svarade inte. Hon frågade mig hur det är, vad det är som tynger mig. Jag svarar att; Jag hatar världen. Jag orkar inte mer, det är för mycket. Mamma frågade om det var någon som varit dum mot mig, eller något. Nej, svarade jag. Det är bara världen, verkligheten som gör ont. Det gör så helvetes jävla ont. Sen gråter jag, i floder. Berättar att jag inte har någon att prata med, och att det gör så ont. Så ont. Jag berättar också att jag inte vill prata med varken henne eller pappa, för jag vill inte lägga det på deras axlar. De skulle inte förstå ändå. Det vet jag, för jag har ju försökt. Men nej, jag orkar inte mer nu. Jag har för ont, och jag kan inte drömma.